Du kommer fram till en brunn.
På botten av brunnen sitter en tös.
Du känner igen henne men du vet inte vad hon heter.
Tösen ropar hej, du hör hennes smärta i rösten.
Du känner igen den rösten.
Du tänker "Nämen! Det måste vara........ANNA!"
Du känner igen mig på rösten för allting annat är förändrat.
Jag rör inte på mig, jag är för stor.
Jag äter inget, jag når inte upp.
Jag ler inte, jag ser inte solen.
Jag sover inte, jag känner inte av dig.
Jag lever, men jag finns inte.

Jag blev knuffad över kanten och stegen blev uppbränd.
Av dig en dag i sköna Maj.
Du blev väldigt sur och tänkte dig inte för.
Jag föll och föll och föll.
Jag slog mig när jag landade.
Men brydde du dig om det?

Jag kommer inte upp.
Det finns inga hjälpmedel.
Du ser hela bilden framför dig om den natten som du försökt att glömma bort.
Du ler lite smått mot mig och sen går du därifrån.

Jag kan inte komma upp.
Jag har ingen som hjälper mig.
Jag har ingen som ser mig.
Jag lever.
Men jag finns inte.