och jag ska lyfta stjärnhimlen till dina tankars takhöjd

pensla regnstråken lika skarpa som dina intryck

när vindarna sveper sanddynerna i nya formationer

är tiden aldrig för långt gången

jag ser att du finns där

hur dina förnimmelser färgar dina ljudstråk röda

hur den visuella uppfattningen sjunger i din tanke

hur du med fingertopparna känner

          sötma och syrlighet

och vem är jag att döma?

dina upplevelser är just dina

och dina morgnar behövde kanske färga ljuden för att vakna,

gnolande synintryck

och känslor som smakar kastanj, fläder och vildvin,

mer

ju längre kvällen lider

jag tror att ekorrhjulet döljer vår längtan

efter trygghet och mättade munnar

efter strilande solljus mot ekorrbär

efter kärnfamilj och rutiner

och värmande vardagslag

efter att någonting ska locka fram

den som var du

för det är inte längre dig jag ser framför mig

sommaren när jag förstod att bara din skugga fanns kvar

lekte sorgen tafatt bakom varje solstråle

hela din tillvaro briserade

och vardagen fortgick tudelad

ändå fanns ambitionen kvar inombords

mellan morgon och dagsverke

mellan sorg och tidsrymd

mellan alla upprymda stenar i skon

och psalmerna höjde sig mot himlen

minnena fladdrade för vinden

fingrade på dina drag

men fann dig inte längre

härifrån till oändlig tid

tycks sorgen pulsera

ändå finns en strävan framåt

en vilja att aldrig ge upp,

att leva vidare mellan nödvändigheter

       och gestalternas åtbörder

det hände att det vände,

att sjukdomen tog paus,

att vi ändå såg en antydan av dig kvar

        i den som stod framför oss;

det både gladde och gjorde sorgen påmind

vi delar inte samma världsrymd längre

för sagorna tilltog när din själ föll ifrån

det år då vardagens förtrogenhet inte längre förmådde hålla dig kvar

tiden då vi längtade efter kyliga sommardagar

       för att kontrasten mot sorgen blev mindre då

tiden då ett försenat tåg

inte längre var en katastrof

utan istället gav en tidsfrist

för det ohyggliga var du

som så plötsligt blev så förändrad;

vi hade behövt din omsorg

för att mäkta med att se dig slockna

dina sagor var ett uttryck för

ditt sätt att långsamt lämna oss

en livets märkliga undfallenhet

© Birgitta Wäppling, 24 januari 2010