Din trötta orkeslösa kropp
Andas så tungt där du ligger
På soffan som du alltid gör
Dina tunga andetag
Dom skär in till själen

Det är svårt att
Sätta färg på ditt ansikte

Dina ögon är så tomma
Och jag känner mig så vilsen
När du kollar på mig
Med den sorglösa blicken
Som förr var mer levande

Dina ord är få
Men säger mer än bilder
När du ligger där så stilla
Kan jag inte låta bli
Att fälla några tårar
Dom klättrar så mjukt
Ner för mina kinder

Jag visar dig aldrig
Spåren dom lämnar

Dina andetag blir tyngre
Jag saknar dig redan
Fast du är närmre nu än
Någonsin
Men ändå har du aldrig
Varit så frånvarande