Det var inte mig,
du drömde om.

Allt som kom att hända den natten
och många andra nätter, betydde ingenting för dig.

Jag gick hem från dig på morgonen,
då du kvällen innan bad mig komma.
Du var för rädd att ditt mörker skulle överta din kropp,
som vanligt är jag svag för dig. Nu. Då. Alltid.
Så jag tog på mig mina converse och gick igenom den mörka staden.

Du bor minst 8 km bort,
bussarna hade slutat gå och min cykel var stulen.
Taxi var för dyrt ansåg jag, som lever på CSN.
Och du tog emot mig med öppna armar i dörren.

Och hela natten blev till en fuktig dimma.
Där vi bytte plats i din stora säng
minst
tusen
gånger

innan
den tidiga morgonsolen trängde sig in och sken mig i ansiktet.
Du fick panik.
Som du alltid får och stirrade bara på mig, mumlade något om att jag måste gå.

Så jag tog på mig conversen som jag så omsorgsfullt har slitit ut efter alla promenader till dig på natten.
Väl hemma så fick jag bara ett sms,
dina ord var mest kryptiska stavelser på min display och det fanns inget värre än att se vad det stod.

Jag hatade mig själv för alla gånger jag viskat ditt namn i kudden,
för alla de gånger som jag hållt dig i handen i smyg när ingen såg,
alla de gånger jag har gått till dig i ösregn för att spendera nätterna med att höra ditt flåsande i mitt öra.

"Kanske om du hade varit en han, en man, så hade det här fungerat. Du vet att jag aldrig kommer kunna bli som du."