Förgäves. Förbrukat. Förbi.

Sände henne några vackra fraser.
Skrivna om henne.
Hon orkade inte kommentera dem.
Varken bu eller bä.
Hur illa är inte det?

Refuserad av henne är illa,
gör ont,
får hjärtat att skälva
och magen att volta.

Blir stött, irriterad, förbannad.
Aldrig ledsen av det hon gör.
Ledsen den dag hon säger
att hon inte vill,
inte av att hon räds o ryggar.

O när vi ses dagen efter så tror hon att allt kan vara som alltid.
Försöker ta min hand,
kommer nära,
söker min blick.
Vågar inte möta hennes.
Då faller jag.
Vill ha lite av min stolthet kvar.

Borde jag kräva svar?

Senare messar hon att jag inte ska glömma isen till henne imorrn,
och mitt svar:
"Ice, ice baby. Don efter person!"

Gissa om hon brydde sig om att svara?