Jag sitter på Kulturhusets takterass efter att ha sett utställningen "Slas - jag minns dig nog.
Jag är fylld av vemod. Vemod över det Sverige som inte längre finns. Vemod över att nu produceras inte längre några böcker eller teckningar av Stig John Claessons hand.
Jag tänker på farmor som större delen av sitt liv bodde på Klippgatan i huset bredvid det, där Stig växte upp. Undrar om hon såg honom där nere på gården bland alla grabbarna. Jag vet inte om pappa någonsin spelade schack med Per-Anders Fogelström på klubben i kvarteret Kristallen. Det blev aldrig av att fråga.

Jag tänker på den gången jag ville skriva till Stig och fråga om Ungdomens Järnväg i Bosnien. Ångrar att jag inte vågade.
Jag minns hur jag brukade sätta Stigs böcker i händerna på nyanlända flyktingar för att få dem att lära sig svenska och förstå Sverige.

Det Sverige där jag växte upp med det kalla kriget och drömmen om folkhemmet finns inte längre. Mitt Söder blir allt trendigare och känslan av småstad och solidaritet är sedan länge försvunnen. Det finns inte längre några små folkskolegrabbar som kastar sten efter den stora råttan som skumpar över Götgatan.