Flickan brukar sitta på en traktor ute på vägen. Det verkar lätt för henne att ropa och vinka. Jag vill inte veta om traktorn rullar. Hon är här. Frågar bara om vi ska spela krocket. Kan inte höra vad hon säger, vet inte hur hon låter när det kommer ord, men känner att hon luktar gräs och vatten, lite salt. Tittar mot gruset och försöker låta bli. Hennes ögon gömmer sig för mig, jag tänker så. Att de gömmer sig som pärlor i luggen. Jag kan höra henne skratta till, som efteråt, som i fel ände.

Flickan ligger med ett grässtrå i munnen, jeansbenen uppdragna. De smutsiga fötterna dinglar i ingenting, i oändlig blå sky. Jag lyssnar till hur träklotet möter ett annat klot, rör mig som på en stumfilm mellan de skeva metallbågarna. Det är hennes tur, hon står böjd. Hennes bröst rör vid varandra hela vägen upp. Innan, mitt i de plötsliga skratten ser hon på mig, allvarligt, som stannar hon allt. Som kastar hon sönder en klocka.

Jag stannar. Kan inte vrida fram ansiktet. Inte titta på henne. Jag vet att jag inte tittar på henne, men vet ändå allt om hennes bröst, jag vet inte vad jag gör, jag gör ingenting. Det är som var jag bunden med en väldigt stark gummisnodd och hon ler och ibland skrattar hon till och hennes tänder är vita och jämna och jag tror att hon snuddar vid mig på händerna och med benen. Jag ville aldrig bli paleontolog, aldrig någonting.