Att andas är tungsamt
när hon låter mig
vandra mina dagar
ensamt
i ovisshet.

När jag nu kippar
efter den gnutta luft
hon lämnat kvar
efter sig
inser jag vår hemlighet
är just det
som blivit mitt förtret.

Slungad av tankar
jag inte vill tänka
på då, nu och sen,
flyger jag högt
för att kunna falla igen.

Vill inte ge upp
kommer inte till ro.
Tumlar runt i ett hav
av hopp o förtvivlan
Lever och dör
av otålighet
och oro
att hon inte finns kvar.