Så vacker den är, vår gråa himmel!
En praktfull, dyster tavla är dess sorg
där molnen samlats på ett storstadstorg,
likt andar i ett kontrastrikt vimmel.

Från dess fukt föds en sövande dimma
som, likt en värmande filt, breds över
de gator och gränder där den göder
en vidsträckt skog dit jag kan försvinna

när vardagen ter sig hopplöst prålig
och när dess musa mig elakt smädar.
Mot dennes munterhet jag förhärdar
mitt hjärta, och finner oförlåtlig.

I diset kan jag strövande drömma
i vaken sömn bland gatornas minnen,
och känna, med alla mina sinnen,
de liv och öden de tvingats gömma,

höra dess viskande, tröstrika sång
som ekar svagt mot den tidlösa sten
som har bevarat de ruttnande ben
som sångrösterna tillhörde en gång.

Sövande skall denna sång besanna
och trösta mig, när mina trötta steg
söker erövra den tron de besteg
som förtvivlat håller om varandra.

Så vacker du är, min gråa himmel!
I så många tårar regnar din sorg
att molnen har byggt en ofantlig borg,
så hög att även solen får svindel.