Har vi inte flytt länge nu,
rott vår eka i cirklar och tunnat ut
den redan syrefattiga atmosfären?

Två ljumma vårdagar mitt i en midvinterstorms kaos.

Viljan är len och vacker,
ambitionen är ljuv och skön,
medan summan är konflikten i sin linda och
blod som aldrig koagulerar,
minner sällsamt om ett varför som spänner över vida vatten.

Har vi inte skrikit för länge nu?
Låtit orden borra sig djupt i själsminerade grundvatten,
för att sakta rustas med själviska sanningar som får
vårt ekorrhjul att öka i fart.

Två underbara människor som ger det goda sitt ansikte,
men som i kombination är den katastrof som ger näring
och bränsle till den eld som bara växer.

Godhet är bara ensamt,
det frodas ur empatins guldskål och florerar när gryningsljuset
väcker oskyldiga ögon.

Just då,
i det unika och undersköna ögonblicket,
kan freden växa och knoppas, låta det lena och vackra
vinna den mark som annars fylls av aska.

Men vi försover oss och andas tungt när bilden
av gårdagen etsas fast i smulor av destruktion.

Imorgon min älskling...

Gör jag allt för att försöka vakna i tid.

igen