Jag ärvde
mina deprimerade fotsteg
på en trasig
asfalterad tillvaro.

Jag har inte gjort dem själv.
Det var Guds fotsteg
som ekade mellan
nu och alltid.

Nu är det mina fotsteg
och de kommer
aldrig att vila,
förrän Gud
låter mig förtrösta
på den verklighet
han satt in i mina fotsteg.

Även om de leder
till en för tidig död,

så är fotstegen min uppgift.