ytterst är fångad
i den ask
där min lilla värld ryms

trasigheten finns där
bara för att få möjlighet
att laga mig ibland

för att åter förstöra
när solstrålarna bryter
det första mörkret

det är inte längre en gåva
ej heller en synvilla
inte ens en dröm

att inte längre vakna ensam
inte längre vagga martyrskapet till sömns
för att glömma,
gömma,
begrava den verklighet som stirrade djupt

trodde mirakel var till för hjältarna
och hjärtesorg för de som kunde gråta

ytterst var jag vakum
inte ens en ledsamhet
bara en tråkig historia att berätta

fängslad av min världsbild
och betagen av tristess
förlorad i apati

så länge att jag kunde leva
utan att tänka på det
utan att finnas

paradiset fanns för de ambitiösa
och tro för de som sökte hopp
ljuset för de mörkrädda
morgonen för de levnadsglada

trodde trevande försök att lyckas var för de modiga
trodde att leende människor var för de lyckliga

tills jag inte längre vaknade ensam