Stranden var full av stenfynd
då som nu

och genom rymden faller
samma sol som när jätteödlorna dog

eller Du.

 

Allt är reliker av forntid.
Sakta smältes de om
inne i tidens tarm 
 
tills stenskrovlets hårda knut
blir len under vågens krusning

och minnet av var liten händelse 
slår ut som en grodd i sinnets

fragment.

Tiden som nöter tar knappast slut
förvandlad av lust eller vilja

ändå blir ingenting just som det var
för allt får en annan mening.

Cykliskt slår kretsloppen om.
Sorg blir en dag till styrka.