som en krampakrig fågel föds mina ryckningar, ut i rymden vibrerar som tunna tunna strån på galenskapens linje
skakar till och rör sig ryckvis förbi, passerar med återkommande suckar
tyngden i orden och minnena drar i mig som cement och jag trycker ett skenande tåg i motsträvig backe
uppåt och ut och in och åt fel håll
kämpar och strävar med hjärtat exploderandes utanför kroppen och stressen tuggar som ett levande väsen på hela mitt innandöme

livnär sig på min sinande motståndskraft, och paranoian hugger tag med klorna så djupt in i axeln att giften sprider sig fortare vid minsta rörelse
bäst att ligga still och inte röra sig framåt för att undvika att sjunka djupare ner i kvicksanden

det bor en livs levande djävul inuti mig, som andas mot min hud och vaknar vid minsta beröring och tecken på liv
en kortspelande galning med rått skratt i ögonen som fortplantar sig med
alla mina svagheter
och bildar multipla smådjävular som gnager makten ut,

ut ur mina öppna händer