blickarna returnerades desperat
flodmängder av gråt
så lidelsefullt och uppenbart
när läpparna ljuder förlåt

genomtänkt vidunderligt
skeppas ut från strand
så lärorikt och söndrigt
klippa alla döende band

hur kan enkelheten spridas
när tomhet fyller tornrum
när ondskan börjar smidas
och orden ljuder stum

resultatet av två tomma själar
där likgiltigheten förföljer
försjunkna kärleksträlar
ljuset som sig inom döljer

nyklarna är kastade
blickarna är döda
hoppen är belastade
med apati som gröda

dimma är ängslighet fångade
med strimmor av älskat ljus
argumenten vackert förångade
förälskelselängtan som rus

vi står där blinda, tafatta
frukten av ett absurdum
vi är i tårfloden bosatta
med blickar från låsta tornrum

krossad under naiva drömmar
bortslaget hopp om försoning
är vi två bortslitna sömmar
i de tomma själars boning

marker i en spelplan
som aldrig äger vinst
förbannelsens klan
med evigheten minst

älskade under förbjuden tid
då åtrån ständig ville behaga
vi skulle ju ta varsin strid
låta oss bli till en saga

nu är vi inlåsta under sigill
dömda till ett ständigt vakum
från tårfylld varsin pupill
ser vi oss från höga tornrum