Det var runt min egen hals jag lade oket

men mina egna händer som lyfte det bort

att frivilligt vandra bruten

till det är livet alltför kort.

Jag sa nej och reste på kroppen

såg utöver det vackra för min blick

det var så jag började helas

och mina ben bara gick.

Nu har jag vandrat sju varv runt en himmel

lika mörk och skrämmande som förr

men något har förändrats

jag har släppt in dagen genom min dörr

Ljuset dallrar under taket

skimrar i varje tanke tänkt

så lärde jag mig att var himmel

av ljuset hoppfullt blänkt

annars hade jag aldrig sett den

som ett hopp, en gåva, att ge

numera dansar jag ödmjukt under den

för just den har fått mig att se

Att vi är bara så starka, så hjälplösa

som vi tillåter oss att brutna gå

våga se himlar runt omkring mig

mitt mod tänker jag mig så.