10.47
Innan. Damm rullar sig fram för dina ögon, som en ånga, som rök i Monika Zetterlunds sista bostad. Du ser ändå varenda odiskat kopp, du ser det bruna krypet som vilar i påsen med ditt rena vita mjöl. Möblerna spretar, tavlorna skaver sig. Du fingrar mycket nogsamt på strängarna mellan dina revben; det är hinnorna, som inte spänns. Du drar en gammal filt över dig.

17.33-17.51
Du ger dig, ifrån dig. Du orkar inte acceptera, dig. Du välter tunga filten med ett hastigt ryck från din plötsligt inte längre stumnade gestalt, ty en spirad tanke som legat länge planterad med otydlig skärpa - i din sketna jord bland koppöron och dockben - skådas nu klart som det vackraste ogräs. Du promenerar med friskt modulerade höfter, speglar dig vacker i kvarterets nedsläckta fönster. Du hämtar utan besvär ut din flaska innan de stänger.

18.18-18.23
Du kommer mycket snart hem och kokar kaffe utan att ta av dig skorna. Du håller i flaskan, känner på den med bägge händerna, tittar på den, lyfter den mot ljuset; du tar en kork medan du väntar. Ingen vet vad du gör för dig själv, och du är vuxen, med ansvar för ditt eget liv, och du är fri. Du är nöjd, för du suger på ett färskt minne: kassörskan tog emot ett skämt och gav dig ett leende i retur. Du unnar dig sprit i kaffet, du arbetar ju, och så vill du mycket, din vilja är god. Du tar kasken med dig i ena handen och en åtta med en näve is i den andra och påbörjar din promenad mellan grammofonen och tv-apparaten.

18.23-18.57
Under. Medan du läppjar och sväljer, snusar och surplar, och förnimmer strömningarna av alkohol i dina vener, lägger sig rummet till rätta, som en elegant djurkropp, ett kattdjur, en svepning: den tar god tid på sig, lagom med tid. Du söker med fyrskenet i dina ögon över ditt hem, du fjärrser konturerna av möblemanget och dess inneboende väl avstämda konsensus. Du ser framrullande pärlor, du ser siluetten av smyckeskrinets nyckel avteckna sig mot tapeten och revan längst ner på fåtöljen skina som en välmålad kvinnomun. Du reser på dig och du utvidgar nu dina vandringar: du går mellan rummen, knäpper bort ohyra, ställer snabbt undan ting (en kavaj som släppts över en byrå, en raggsocka lagd på vinylspelaren, en smörkniv på ett kinaschack, en tolvtumsspik på en bönematta, ett rotorblad i en näverkorg); ting som drabbats av en upphöjelsens oberördbarhet, ting som skruvats ned av en förbannelses oinskränkta makt - en över tid och kvarlåtenhet vakande makt. Nu plockar du lättsinnigt i ditt hem, drar med fingrarna bossanova-revor i dammet och ringer utan tvekan formella samtal som legat dröjda och bockade vid snedhyvlade trösklar. Du bestämmer över din tid, du för skeendet, du för. Musiken du lyssnar till, de gamla skivorna med de gamla artisterna, är mer exakt än på länge: gitarrsolon droppar pastellfärgade klasar ut över möblerna och diskbänkens våldsamma komposition, riffen gör saker med blomkrukorna och trasmattorna, kaskader av rytm får dig att vilja dansa, rösterna håller dig i handen. Du frågar dig hur du ska kunna avstå detta, det är vad du frågar dig. Det frågar du dig.