Världen är känslolös och vissa människor också,
all sörja av självförakt som vackert
kombineras med renodlad egoism som flödar in i rännstenens avlopp.

Varför tror du att det är okej att skita i mig, på mig?

Det rinner från kärleksstinna argument hur underbart
allt är tills du vänder ryggtavlan till och tror att det
är normalt.

Det går inte skriva och sudda samtidigt,
du får helt enkelt bestämma dig,
springa i cirklar eller bara rakt fram?

Att jag sedan fäller en tår i min ensamhet,
spelar egentligen ingen roll,
så länge dina val inte bara beror på naivitet,

Du skiter i mig,
sen tror du att du ska finna mig leende!

Det fungerar inte så,