de vackra rider förbi som en siluett mot en
målad skymning,
där ingressen redan talar om allt du behöver veta,

aldrig har skönhet varit så fult,
som när den övervärderar sig själv,
när substitutet blir yta,
och blir en ersättning för ett beteende

så fruktat ful,
med sina pekfingrar i luften,
så vedervärdig med böjda favoriseringar
att jag förgås av det sköna yttre och
märker hur dina horn växer och aldrig
har jag mött fulheten på så nära håll

det räcker inte med perfekta händer,
eller linjerade ansiktsknotor,
felfria hårsvall, eller söta leenden,

allt ditt arbete att vara vacker,
rinner ut i avloppets kloak och
doften möter mina luktsinnen

skönheten smeker mina sinnen,
skrattar med ödmjukhet och självinsikter
stormar aldrig i ett vattenglas

en riktig skönhet,
ger sitt vackra jag till någon annan,

utan att blinka...