I

De stilla dagarna, de dagar
som bär allt inneslutet
i ett slags väntan eller kanske mer förberedelse
Och man går där och håller hårt i tingen
och liksom ser om allt är på plats
Som inför resan, när man för femtioelfte gången kontrollerar om man har packat pass, pengar och biljett

Mest så sitter jag
eller springer

När jag pratar gör jag det forcerat
men alla orden berättar aldrig vad jag vill ha sagt
Därför är jag oftast tyst

Dina ord, alla dina ord
är de armerad längtan
eller finns de som en sköld mot världen?



II

De ljusgråa molnen, hinnor över trädtopparna, över hustaken
- ljuset som ändå silas igenom



III

Språket jag föddes in i hade allt med maktutövning att göra
Samtalen vid matborden - alltid ovanifrån, alltid detta svarta hål
som följeslagare

Mina tonårsord som sökte
rikoschetterades

Jag står vid sidan om mig själv
platsen är alltid fel aldrig
hemma aldrig
vila



IV

Rädslan kräver en plats, en kropp
och en metod; en trojansk häst, en klusterbomb



V

Jag rör mig genom köpcentrumet
allt häftar sig fast vid min hud, äter sig in
i mitt kött, mitt blod
tills jag tror att jag behöver

Men jag kan se det
längst bak i blickar jag ändå möter
skogen om morgonen
och natten
med de namnlösa svaren hängande
som ledsagande eldar på himlen


Vi är kroppar i glömska
liksom ruvande
förtätade, ut-
slätade



VI

Förklaringar och åter förklaringar, kausala ordslingar
som rör sig som ormar genom våra hjärnor
Just därför: det ohyggliga fördjupas, gräver sig allt längre in
i bilderna, i sångerna vi genomsköljs av

Tiden, även tiden och det ökande tempot; en dygd; en koagulation av det möjliga livet
Men vi har valt det, vi tänker att vi har valt det, vi har ormord som ger svar, vi följer dessa slingor
som leder oss allt djupare in i ofrihet, allt längre ut på ytan

Våra tankars upplysning



VII

Bilfärder genom Europa
nya vägar över åldrad mark
Milaubron över Tarnflodens dalgång
-en allt ökande hastighet svävande
över den brukbara, det närande

Samtidigt; vinden som drar sitt åldriga skägg genom staden
andas tungt över människorna där de går
invaggade i vanor som värjer mot det vidgande



VIII

Innana, hennes röst lyser mot mig genom årtusenden
Detta ursinne, denna oförsonliga vrede
samtidigt kärleken



IX

Kan det vara så att det är något vi har missförstått?
Ja, det finns verklig rädsla
men sedan det andra, det som endast finns som en illusion, en hägring
på våra hjärnors bakgårdar och vi klänger oss fast vid dessa bakgårdar
för att essensen i rädslan är densamma för vår själ som sockret för vår fysiska konsitutiton
-vi behöver den inte men det finns ett slags kittlande sötma som är beroendeframkallande



X

Kärlek växer om det är kärlek

Det påstås att det universum vi känner till
är i ständig expansion

Något säger mig att det är sant



XI

Jag drömmer, på natten drömmer jag, i drömmen
är jag alla och hon gör mig så förbannad, hon som står där
och tjatar om att jag ska plocka upp pizzan som hon har köpt och tappat
och som nu ligger kletig över trappräcket

Jag vänder henne ryggen,
går min väg

När jag vaknar skriver jag brevet
där jag frånsäger mig ansvaret
för det som ålades mig
men som aldrig tillhörde mig

Det ligger på fönsterkarmen i två dagar
Solen skiner och jag ser det svälla i sitt bruna kuvert
På den tredje dagen lägger jag det på lådan



XII

Nästa morgon, inbäddad i regntunga moln och djupt
gröna klorofyllstinna blad
- en syrgasmask över stadens näsa och mun

allt andas, allt
dör



XIII

Trädtopparnas sus, larmet
över världen
I mig denna behärskade tystnad, denna
ofrånkomliga väntan; denna tysta
tillväxt

Jag lever i utkanten nu
där allting slutar
där allting
börjar