Nattfall, förbytelse. Konturerna
töms på sin detalj och sina särdrag.

Alltet växer samman, viskar enstämt;
de sammansvurna delar samma mantel.

Omkring mig, skogens höga herrar.
Tätt vid sidan - skrap från mörkrets hovar,
ett stövelsteg ifrån.

Så reser jorden ragg och blir ett slagfält;
svarta pikar, med standar av barr.

Moln, tungt nedrasade på spikmattan.
De rispas av raggen i ringlande revor.

Slagregnet kommer med pilar.
Laddningen slår ut, sveder syre
till ozon. En hämnd som förs till munnen.

Så vittrar bergen, jag kan känna
saltet;

Under mina fotsulor
och tätt i mina sår.

Men jag håller ut ännu en tid
och väntar på dig med tömda konturer.