På andra sidan skolgården kan man inte urskilja helhetens delar.

Rösterna av barn kolliderar, frigör sig, misslyckas och smälter samman som blydroppar i en synnerligen het kittel. Det blir ett naturfenomen. En mikrofon nedfirad och inkilad till epicentrum av landhöjningen och uppvriden till tiotusen mer än vad den borde klara, bruset -

som när luftens oförmåga att bära mer vatten plötsligt ramlar ut i dimma som en fullbordad sanning, som ljudet av frostsprängning, som sjösprång - utan förklaring.


Det står en cykel här, längst bort från skolbyggnaden.
 
Matt och grön, halvt förtärd av gravrost, nedslagen lyktblick. Den står fram som om den parkerats i stället med de andra men själv rullat sig undan hit (i stället), för att inte ligga sitt mikrosamhälle till last. Som om den behöver ett andra stöd.

Av en ingivelse lutar jag mig försiktigt fram.

Trevar, söker prövande själva övergången mellan grönlacken och fronten av förtärande rost som blött ut från styrstången och redan börjat gastkrama ramen. Lägger örat emot; lyssnar, blundar. Skruvar, ställer in; når tiotusen högre än vad som borde vara möjligt.

Låter det förmedlas till mig. En sång, ödeläggelsens omutlighet. Den mässar - utan förklaring:

- det blir bäst så,
och det kommer att göra ont,
men låt det hända.

Som när luftens oförmåga att bära mer vatten plötsligt blir fullbordad sanning

blir delarna en helhet
bortom skolgården