det var när du sa att ingen var som mig som jag blev underviktig igen och sen gick jag ned 14 kilo till. minns du hur stolt du blev när jag skrev in mig på anoreximottagningen? antagligen har du förträngt det, och mig, hur som helst så har jag hoppat av behandlingen. överläkaren sa att jag fick skylla mig själv ifall jag inte klarade av att må bra utan mediciner. jag blev så arg att jag kallade henne för hora. omotiverat ordval men du vet hur jag är. ett bortslösat år i ett deprimerande jävla väntrum (allt jag egentligen väntade på var dig). förutom min förvärrade diagnos har det gått ganska bra för mig. jag tog studenten trots allt. på mottagningen sa de att jag aldrig skulle klara av att leva vidare om jag inte lade in mig själv på en 3 månader lång slutenvård. jag antar att de ville sänka mig totalt. tydligen hade jag inte talang för någonting. men jag har lärt mig att klippa min lugg mycket bättre. har tappat det mesta av mitt förr relativt tjocka hår. såg att du raderat alla bilder av mig på facebook, att du suttit och plockat ut bild för bild, det var ju omtänksamt. jag lovar att jag inte ska höra av mig igen, herregud, det var ju sju månader sedan vi sist sågs. jag grät på redbergsplatsen, trehundra meter ifrån ert numera gemensamma hem. du såg mig i ögonen, jag dog för att låta bli att skrika högt. bände mina händer, du andades mot mig. jag blundade mig genom resan hem, hann inte ens stänga ytterdörren innan jag föll. förutom att jag fortfarande gråter ibland och hanterar alla situationer med att sluta äta eller kräkas så har jag det ganska bra. jag vet inte, kanske vill du att jag ska lida. antagligen kommer jag alltid att ha en svidande muskel inom mig på grund av dig men jag önskar dig allt gott. allt jag önskar mig är bara att du krossar hennes hjärta en dag. så jag slipper känna mig så ensam.