En median av brustna tårar,
lever för oss ikväll.

Vi tog alla minnen,
begravde dem utanför
och lät det sippra i små
portioner för att tortera
vår döda vardag.

Du sa att du visste hur man älskade,
men det blev bara nålstick av likgiltiga
blickar och tomma ord.

Enkelt blev alltid svårt när ett
ältande bara får kärleken att
förinta sina egna försök att sprida.

Vi sitter varje kväll bredvid,
låter luften mellan oss vibrera
utan att påverkas.

Vi ger aldrig upp,
vi existerar under tagna former,
vi låter artigheten och lugnet få betyda.

Kommer inte ihåg hur det kändes att ta på dig,
smeka ditt underbara hår eller kyssa de läppar
som mjukt omfamnade min rädsla och skapade
helheter av tusen utspridda drömmar.

Vi är luften under en bar himmel som andas för sällan,
en ljummen bris som egentligen aldrig svalkar.

Men vi finns för varandra,
vi lyfter oss när vi faller för det ska man göra efter alla dessa år.

Vi pratar om dig,
vi belyser mitt liv,
vi bryr oss hela vägen till varandra.

Vissa kallar inte detta för kärlek,

betyder mer än så,

du är mitt allt i tomhetens korridor,

där vi alltid möts.