Du var alltid den
som inte hann
tänka på
vad det var du gjorde, och jag
var logiken, den trista
tvekaren, du

var min motsats, du

är min motsats
som hoppar och
drar med mig i fallet

som den där dagen då
vi klättrade upp på

den lilla träbron

mitt i dagisskogen, och du
hoppade rakt ned
i barrfloden, genom
två meter högt
luftrum och
landade vackert

med böjda knän.

Där satt jag med
benen dinglande, med
vädermött trä som
tryckte mönster i
min hud, hoppa
skrek du, medan

du trampade med
benen för att hålla dig
ovanför barrytan,
för att
få luft i barrvattnet
under bron.

Hoppa!

Hoppa, skrattade
du med mig, men
jag har aldrig
varit modig nog att
flyga, kanske
är det därför vi

skrattade tillsammans.

Så jag hoppade det
lilla avståndet och genom
det djupa svarta
hålet av tvekan, böjde
mina aldrighoppande
knän och dök

hårt ned under
barrflodsytan.

Du sprang vidare, visade
mig att det ju inte
varit farligt att
luftrumsdyka, vi skrattade
vidare och jag
försökte att inte

visa mina ömmande, stötta
aldrighoppande knän

som slagit sig. Vi har
nog alltid varit vi
olika, vi motsatser som
ömmar varandra men
som inte kan
sluta skratta

ihop. Då, när vi en gång
var små för
världen, nu
när vi är

för små för världen.