Du ställde frågan man aldrig får ställa
"älskar du?"
Så hamnar frågan där det sköra är som skörast
Det smärtsamma bland smärtsamma
Jag vågar inte öppna munnen
Konsekvenserna är okända och 
jag tystnar i rädslan

Du ställer frågan och jag tvingas till tystnad.

Som ett plötsligt hot med ryggen mot mig
Den raggiga bruna pälsen som blänker
Den vänder sitt stora ansikte mot mig
Och jag vet att faran kommer
Puls och adrenalin

Benen vill inte riktigt bära

Så hör jag mig själv fråga
Frågan som jag lovade mig att aldrig ställa
Samtidigt skriker det från mitt bröst av förskräckelse
Klumpigt slår jag mig för pannan 
Och bannar mig för ouppmärksamheten

Två suckar senare när jag korsar den blöta asfalten
Viskar mitt hjärta 
svaret som uttalats och lämnat förödelsen
Där det sköra är som skörast
Du är inte min
Som jag redan anat.

Saneringen börjar sakta sakta.....