lodrätt,
strök jag de ord som dansade,

det kunde blivit något, det kunde väckt den
värld som bara ser sin undergång och förfall,

skulle ha strukit under meningarna, vårdat versalerna och sett
ljuset studsa mot de vackraste av stavelser,

sett solen stiga över en värld som inte längre tror,
funnit hopp från en utdöende skepnad
och förstått sanningen bakom de lögner vi alla bär på,

för det vi inte ser,

har aldrig hänt,

samtidigt vaggar jag mina tårar i meningar som minner
om skönhet och harmoni,

då väntan på ännu en morgon i ordlöshetens fängelse väcker
frustration i torrlagda likgiltigheter,

tro mig bortom den sanning som målar svärta på blekt papper och
se hur ett hjärta pulserar utan syrerikt blod,

tillsammans är vi en morgondag
och vi kan fortfarande finna mirakel ur ett enda ords betydelse