Jag är så full av brist
och när jag är det
som din far
blöder mitt hjärta
av hjälplöshet.

Jag tror mig veta
närmast exakt
hur du känner det
i din unga vilda kropp
och barndomen vägrar ge upp.

Inget inget inget
i världen är lika plågsamt
och inga tårar eller skrik
hjälper att vinna det förlorade åter
ja min älskade son...jag vet.

Det som till slut gjorde
att jag ändå kunde bli din far
och du samtidigt min son
vet vi inte så mycket om
men jag tror det stavas kärlek.

Att i ena stunden skratta
för världen har öppnat sig
och sedan se den minska
till en hård kall punkt
som inte har något namn...

Atomkrig min son...atomkrig.

Det vann jag.

Det vinner ock du.