Våren slår mig på käften
och även den dörr som slog igen,
lämnade mig
kvar i en värld som är ett jävla eko av ord.

Sommaren dödar tankar och äter upp de
drömmar som överlevt.

Ständigt minns jag och driver mot en undergång som alltid misslyckas, när hösten kommer.

De döende löven blåser
och vemodet kan inte pressas ned i avloppet.
Då sanning plötsligt väcker gryning,
spegelbilden ålar fram till bakfylla.

Knackar försiktigt in i barkens längtan till ljuva.

Vintern fryser fast i den överdrivet pressade asfalten
och åter står meningslösheten och vibrerar sönder livstecken.

Är gråheten i stenen,
den tunna skaren i snötäcket
och det nylagda skönheten urinerad.

Kan se mitt leende en timme efter,

ser livlöst ut,

mitt i livet medan den nya våren snart är här.