aldrig så skör, oskuldfull och vit,
ljuvlig i sin doft och underbar i sin skepnad,
aldrig så vansinnigt vackert,
sen du blott blev ett minne,

trasigheten förvanskades,
ämnat att förträngas och förvisas.
lent i sin hud,
behaglig i sitt leende och vansinnigt vackert,
sen du blott blev ett minne,

de sköna ordens rike, som smeker
min vardag till sömn och med enkelhet
visar den stig som alltid gömdes av skugga

bortförd till längtans boning där saknad
blir mantrat i morgonens uppvaknande,
då kylan studsar under ensamt täcke och
väcker de ögon som aldrig såg färger

aldrig så underbar och öm,
trind och berusande,
aldrig så vansinnigt vacker,
sen du blott blev minne