Det var droppar som byggde upp varje rännil längs deras medvetande.

Hon känner svalkan och flyttar sin kropp närmare. En dag ska hon undra varför hon inte frös vid det läckande taket eller vid draget från fönstret. Men just nu finns inga sådana frågor, bara livets svar på den enda fundering hon har i fokus. Beskedet. Formgjutningarna invid märgen. Och hur de slingrade sina strån längs den skälvande stunden.

Hon vet att hon älskade honom och hon vet att han inte förmådde mer. Samtidigt finns tacksamheten där, över de år som de ändå fick tillsammans. Och så sorgen. Denna evinnerliga sorg som ibland hotar ta överhand över dagarna, över timmarna, och över det som syntes vara hennes vackraste stunder.

Men sorg är inte bara förtvivlan. Till slut kan den mogna till något större, en erfarenhet att sträcka ut sig från, en hand att ta tag i när livet skälver. Och det är precis vad hon gör i den stunden. Hon tar sorgen i handen och låter tårarna skvala i strida strömmar nedför sina kinder.

Förtvivlans gråt. En sorgesång som ljuder inom henne.

Efter en stund en mer avslappnad gråt tills tårarna verkar ta slut.

Då är hon redo. Då kan hon gå vidare, märker hon.

Och det är vad hon gör, denna märkliga måndag när orden tyst åser hennes förtvivlan. Vidare går hon, mot nästa kapitel i livet.

© Birgitta Wäppling, 12 januari 2012.