Det är snöflingor som spricker, som stjärnor utan ljus
som bruna ölflaskor mot asfalt här ikväll.
Du och jag stod omslingrade som heroinister för varandra
jag var vinternatt och du en varm nål i min arm.

Vi vrålade mot himlen och som dockor föll vi samman
när vi såg att inga änglar styrde våra steg.
Marionettrådarna hängde mellan grenarna i träden
det var Vietnam och fallskärmsjägare igen.

Och Lucia var en sköka inne på nåt billigt ställe
hon var nog inte själv den enda satt i flammor.
Som en buddhistisk demonstrantgrupp dränktes männen i bensin
och Lucia skrattade som en galning när de brann.

Sedan grät vi du och jag, som några indiska fakirer,
och vi flådde våra skuldror åt varandra.
Då kunde nästan höras, liksom ekot från en gryningshimmel
som du sjöng fram ur mörkret någon gång för länge sen.

Och trots att det var tomhet, januarinatt och kyla
och trots att alla gudar har gått hem.
Trots att mammas steg i trappan är en likskändares vandring
genom hundra tusen gravar i Berlin.

Trots att världen rämnar kring oss satt jag vaggande till sången
en änglakör på billigt metocin.
Det var du och jag och sången och atomeld ifrån himlen,
det var trots allt det som var vårt enda egna liv.