Betrakta kulan i rännstenen!

Något, eller någon
har satt den i rörelse.

Nu rullar den, studsar
än hit, än dit,
över regnvåt asfalt.

Dit, där vägen är som brantast
och lutningen synes den störst,
dit söker den sig i
varje ögonblick av färden.

Som om den visste, ja,
som vore den förtrogen med
mekanikens lagar:
att längs den gradienten
blir energitillståndet mest kinetiskt.

Men se! Den stannar -
svajar till och fastnar
mot ett gruskorn.

Där ligger den nu,
i sorg, vill man förmoda;
Vart den ser
finns ingen väg som bär
till lägre höjder.

Ehuru -
om den strax innan valt
en bara lite annorlunda väg,
då föll den länge än.

Så brister illusionen -
en kula i en rännsten
den vet nog ändå ingenting,
kan inte välja sina vägar
utan faller bara
dit den dras av tyngden
av sig själv.

Av yttre krafter styrd, och
inte alls som vi.