på sätt och vis

liknade alltihop någon
som gick ut en natt för att välta statyer
och sedan satte sig själv
obekvämt på deras socklar
bara för att kunna
ta deras duvor som gisslan

jag tror alltihop liknade någon som stelnat,
som fattat ett beslut

jag vet det sedan flöt ärg ur hud
att den i sin tur rymde ett gjutsår
att strömmen var grå
när den rann förbi
och aldrig såg någon skillnad
men jag vet inte ännu
vad det gjort med alla minnen

av svart vatten i kanalerna


~


jag liknar en man
som vaknar upp och finner
fåglarnas fotangelmärken i snön på balkongen
och helt utan anledning
böjer sig ned, plockar upp dem
fäller ihop dem
till reservstiletter


~


jag fann något du tappat
avstått från att ta upp igen
det var ett ansikte
såg ut precis
som den här staden

alla linjer av asfalt, alla de här
djupa vecken
där vi kunde ha förskansat oss
levt kvar som prisjägare
om vi inte redan förekommits

det inställda andetaget, gryningarna,
uppehållsvädret som brast ur våra
lungsäckar
när 2000 år slog över
på en och samma gång

till bakgatornas besvikelse
med ett tydligt gjutsår att
lägga handen på, att
ta bort den från igen
men känna klart ändå
känna som ett smittat fartyg
med rodret surrat för att anlöpa Messina

det fanns
inga ögon i det ansiktet

och vet du,
jag har ännu inte slutat dekorera
stilettbladen
med den tacksamhet det fyllde mig med


~


se på mig, trots
all arkitektur jag ställt mig i skuggorna av
saknar jag själv räta vinklar
och den enda raka linjen
är den som liknar en kompassnål ur alla vinklar
för till samma gamla tjärn
till tre dagsresors omkrets ännu
inbäddad i
vajande brännässlesnår

tjärnen
där mygglarver sprattlar ett
anständigt, begripligt
sammanhang genom vattnet
ditt andra ansikte oföränderligt
finns bara som ljusrör nedkilade i gråberg
skenet som bara svagt liknar
och bara på håll upplevs
som skrovlig åldrad bark


~


förlorad form
en grå gestalt i vax

jag bär alltid med mig
tre likadana spikar
och en ljummen sten
för att slå dem genom nervbanornas
omlastningspunkter
när tiden kommer att hänga upp

det röda seldonet
med sitt organiska mönster

det svarta seldonet
det geometriskt mönstrade

det vita
helt utan markeringar


~


vissa ansikten har konturer
som gjutformar brister av;

under snön
under alla mikroskopiska amforor
som var och en av oss
- jo, var och en av oss -
tappar upp,
förseglar,
strör omkring

kröker sig mossan
som en rastplats över sig själv
säger att städer är asfaltsdrömmar
upp- och nedvända gruvor bara
och när den svarta lampan tänds
i den svarta vestibulen
för den svarta slutvoteringen
måste jag rösta med den;

förlåt mig för det, eller led mig
in i ljuset från anrikningsverket
men töm mina fickor från
fågelklor