Jag står på en sjö i Dalarna vid tidens väsande slut   inlemmad av snörök

vägarna har drivit igen framför   bakom   till en ödmjuk rörelse   under ögonlocks hägn

sjön   att ta ur vore den bottenfryst   vända den upp och ned   prägla den med bilden av kindben   ett saltmynt   köpslå sig   ur tid

Kriget har kommit   Det stora kriget som man ännu talade om när jag var liten   motviktsskogens pendel, motvikt   Brisaderna kastar den nästan frusna jorden till godtycklig omfördelning     Mina händer vilar runt midjan på det att du är helt utan skuld     För lite vet jag om ditt hår   för att ens kunna se det riktigt framför mig   /snörök/   Men jag känner det, starkare än min benstomme dofta av

azaleor  

krigssjukhus  

trappa med sju steg


Dagen är natt, natten är en bädd, bädden är hög   mitt sätt att vila på den   anspänt, som en flöjtton som inte lämnat metallen   ville jag se dig nu

Att lämna metallen   Den stjärna jag såg   fem fulländade tåg satta i sken mot   en, min mittpunkt    där mina händer inte släpper det att du är gjord helt utan skuld   Mina armar har valt mina händer, det enda valet som gjorts med en avsikt -    Snöröken är en del av en trasig större rörelse, allt är satt i luftens containerförsegling    med en avsikt -   mina händer vilar   bakom rörelsen    innanför tågen skärningspunktens tvåvändhet   /tändstiftslås/

Ståltråd sjunger ur flöjtmetallen   Och pansarbrigaderna rullar in, avsuttet skytte, dieselmotorerna fogar strimmor   ett ytterligare skikt till mitt grepp runt livet   midjan   bandet, ståltråden virad runt den   faller jag där jag står

Jag ser det stumt stå och peka ut kanten till ljuset   där; inte där   en lampa brinner mot kritstrecket underifrån   /stigmata/ två droppar blod   ville jag se dig nu

Att lämna metallen   glimta förbi citronlunden som den orörts   röra sig ut i tändröret,
att,