Kraków, bedövat av en februarinatt. Av kylans dödgrepp av väntande sorg. Svartbränd himmel. Perfekt fullmåne, ett lågande öga över Wawel.

Jag viker in på Ulica Poselska. Månen följer efter mig; inte längre fulländad, utan förvridet ringlande över buktigt fönsterglas belyser den mig obrutet. Jag krumnar under denna tyngd, känner en päls som sticker tungan. Genom dessa ögon skall världen gulna.

Allt jag sökte; ett återsken av en himlakropp i ett fönster. Din okända värld försökte jag beröra, men sträckte mig mot den med varulvsklor. Jag sökte dig som en måne. Du kan bara röra mig som en kula av silver.