Jag fingrar på mitt askgråa skägg, jag har väntat färdigt, jag kan dö. Det jag minns var att jag kunde ljuga: de vuxna valde att hålla fast vid sin vision om att jag var en duktig. Men jag var en länk i en kedja av spritlangning. Jag kommer ihåg hur stolt jag blev av att bli så effektiv i det logistiska runt allt det som handlade om förmedlad beställning, absoluta gömställen och leverans av produkt. Jag kunde hålla i flera trådar och jag gjorde det bra, jag var viktig, utan mig inga anekdoter om kräkningar mot centralt belägna minnesstenar, utan vodkan från mig inga minnen om vingliga valpfötter på ett snöre. Jag höll ställningarna i mitt kvarter.

Jag tänker på dig pappa och hur du sa att du hade gett upp mig. Vi åkte skidor, du före och jag efter, och du vände dig om, vred på huvudet på en myr, och sa det: "Jag hade gett upp dig". Jag tänker på att du då inte ville veta att livet inte är en film, man faller och reser på sig och faller igen - efter eftertexterna. Men du sa väl så för att jag då råkade ha både kvinna och barn. En gång, då du hade gett upp mig, satte du dig i bilen och körde femton timmar ner till mig, klev in i farstun, jag reste mig på en armbåge, la mig igen, vaknade på nytt av att du slipade mitt golv. Efteråt bjöd du mig på pizza, innan du satte dig i bilen igen och körde femton timmar, åt andra hållet, norrut.

Jag vill verkligen sätta mig vid köksbordet, med min son, med karta och rödpenna, jag vill köpa tågluffarkort. Har egentligen ingen tydlig ambition att visa sonen världen; San Pedro da Gaufanheira, Isle of Skye, Chateu du Eau. det räcker så bra med att vi upplever den tillsammans - människorna, kvarteren, vägarna - och var och en för sig. Människorna är nya sedan jag sist var ute, i Portugal, Italien, Skottland. Vägarna är nya, ljuden är nya, andemeningen ny, dialekterna nya. Men åsnorna och monumenten och frisyrerna är samma lika. Jag vet inget om människorna jag aldrig mött. Jag vet inget om Marseille.