vissa talar om en legend
om ett alldeles svart rådjur
med klövar av silver
en otämjd fjällbäck istället för sitt
ena öga

istället för det andra
jordens kärna av järn
på nätterna när jag sover
drömmer jag att det
står i mitt rum och iakttar mig

på dagarna när jag sover
rostar mina ögon
rinner ur mig ned i berget


~


4000 meter ned i berget
ligger ett stelt fossil av
en tunnelbanevagn
med människor precis som vi
spärrar, utträngda ögon

sandstensnystan vid dörrgliporna
jag antar man skulle kunna gräva upp det
ställa ut bilder i ett stålvalv
som de från Pompeji   bruntgråttblekt
rader av stenportföljer, spruckna telefonskal

servera Amarone och biscotti
låsa in alla besökare
spela in ljudet av naglarna mot väggen
och ställa ut det i sin tur
4000 meter ned i berget


~


många av oss
har ett spett dolt under rader av
vikta örngott
väntar på samtalet
signalen

många av oss
har en dold
korkskruv virad runt vår
halskotpelare
väntar på tillfälligt tomma händer

vissa av oss
har inte heller någon
ursäkt


~


det sitter en man på
en konstfrusen aluminiumstol
vid kanten av havet   likformigt gult, signerat av Lauren Bacall
han röker kolsyresnö i en
sjöskumspipa

den mannen är jag
den mannen var min far
den mannen blir min son

han ler ett outgrundligt leende
som leder som ett räcke tvärs över horisonten
spettet genom sidan   obegagnat
öga som rullat sig inåt och slutat se
ett urlyft annat som gått   ett varv som månen


~


det här rummets aska
fortfarande nära förbunden
med allt brännbart här
som om lågorna inte gått sitt utvalda varv med månen
det är så obegripligt