Den svarta sträva ritten på maran inatt
var smärtsam
Gång på gång måste jag upp
till ytan
för att andas
Och gång på gång drogs jag med in 
Hörnen i mitt inre är många 
Jag hade ingen aning

Ytan som Maran kan härja på
är stor
Jag får hålla så hårt jag kan
för att inte ramla av

Så tröttsamt att om och om igen
hämta andan
torka det våta
lugna skräcken

I tidig timma i bleka morgonljuset
ser jag att rosenbuskens vassa taggar är smyckade
med de rundaste regndropparna
Och jag visste
att det är Dina andetag jag saknar
- Snälla, andas bort
Maran!
Andas tätt intill mig!
Andas nära!


Nära!