Vi är utav ett undantag,
som ser kärnan i det väsentliga,
som upptäcker orden förbi meningen.

Ett trasigt förflutet dansade i dina vackra händer,
de som smekte mina minnen och lade hjärtat i spillror.

Enkelheten var vår vän i svunna ådror och pulsen var
det enda som bevisade liv. Vi kunde vara en Värld som
gömde regnet,
vi kunde säga ord bortom betydelse och låta tankarna
forma det ljus som mediokert skymde solen.

En lysande framtid som inte tog ytligheten till sin famn och
kastade beundran mellan ruttna sanningar.
Det sken sådär vackert elektriskt mellan ljudlösa frekvenser som
vittnade att våren bara är en transport mellan drömmar och vilja.

Vi är utav ett undantag,
som vägrar att drunkna av sorlet,
som nekar ondskans inträde medan avunden skrattar sig hes vid ravinens brant.

Erektionen av tillhörigheter som ständigt växer
och tonar ned betydelsen av förståelse,
vi är redan passerade av de som dansar på lik,
vi skrapar bara ytan av fåfängans jakt

Eklektisk är vår omvärld som aldrig låter oss
segla utan vite,

Vi har funnit styrkan som låter bruset självdö bortom
verklighetens nedärvda vy.

Vi är redan ett oss,
som fortsätter leva trots pandemier av individuella sanningar,
Vi är nageln i ögat på de som ständigt lever livet
efter bestämda mallar.

Oavsett styrka och nedstämdhet,
oavsett svärta, fördomar och anklagan,

är vi ett undantag.