Du kommer nerför den mot vattnet avmjuknande älvkanten, vagt haltande över senapsgult som snaggat ripris, i svarta stövlar och det är så svårt att avgöra om du förflyttar dig snabbt eller trögt. Du hälsar inte så att det syns och ögonen sticker hål på utandningsluften av dina pupillers pelletshårda kulsvärta, händerna dinglar som block vid talja. Jag har färdats länge vid myrkanterna, kommer med tjärad forsbåt med ansiktet vridet mot vindens sönderhackade gryn och jag bär på en ihållande tomhetskänsla som liknar ett värk där matstrupe möter magsäck, men kunde lika gärna vara bristen på mat eller på övriga synintryck än den svårt rostfärgade levrade dyn en halv meter ovanför mitt huvud; den dyn som de skolade nere vid kusten kallat för mager podsol. Väl framme vid mig ler du förbluffande pojkaktigt, men det är bara en krusning på vindstilla vattenfyllt gruvhål; du tar klivet ner över kanten, bryter den tunna ishinnan och sliter upp mitt bagage från båtens fnasvarma durkbotten med bara händerna, som nu ter sig mer som två röda köttkrokar, mättade av en illa dold koreografi. Du langar säckarna i skottkärra och jag följer dig på stigen i riktning mot röken. Det jag sedan ser och det jag därefter kommer att minnas är din rutiga skjorta, som fragmentariskt avtonande flyter ut och beblandas med flerfärgad undervegetation. Den upplöses slutligen och sist av det kaffesvarta myrhålet, av det man skulle kunnat benämna den underliggande vreden, om man velat. Du skulle aldrig komma dig för att säga någonting, man skulle kanske tro att du inte ville.