"Jag kan aldrig gråta när jag är med dig, du gör mig på för bra humör. Vill gråta på din axel, vill häva ur mig mig själv. Vill gråta en hel natt med dig. Har gråtit 4 gånger denna resa, vet inte varför. Gråter nu.

Julia. Hur skulle du beskriva mig?"

du befann dig på andra sidan jorden och jag hade precis fyllt sjutton år. du ringde mig varenda kväll bara för att få höra min röst. men för mig spelade sveket större roll än kärleken som du äntligen gav mig, men det sa jag aldrig. jag har känt dig alldeles för länge för att ens veta hur jag skulle kunna beskriva dig. har liksom glömt bort vad som är normalt och vad som är sjukt. du var sjuk, blandade tabletter med droger och jag såg på. gjorde samma sak för skojs skull. varför känna när man kan kväva?

"Du sover, jag vill se dig sova, jag vill se dig, jag vill se dig framför mig, nu. Kan inte vänta längre.

Nattvakten går runt i trädgården och lyser upp mörkret, letar efter ledtrådar till något som aldrig har existerat, han vill inte, han bryr sig inte, men han får pengar. Varför är allting uppgjort? Varför får man inte göra som man vill?"

ja, varför är allting så jävla uppgjort? det kan väl du ta och svara på? du sårade mig så mycket att jag försökte dö. du sa att det var ödet, det fanns en mening med allt. en sån fruktansvärd lögn, du trodde ju inte ens själv på det där. allt blev som det blev, och du bestämde alltid över mig.

"Jag ser aldrig det positiva i något förutom det jag verkligen vill, och jag vill verkligen dig. Vill ha dig länge. Hatar världen, hatar mig. Gillar dig. Önskar att en individ skulle kunna fly världens artificiella jävla bubbla och leva för sig själv. Jag hade gjort vad som helst. Vill hem till Sverige nu, till dig."

jag svarade inte på dina mail på fem dagar. du lade alltid över allt ansvar på mig för att sedan trycka ner mig så fort som jag inte lyckades med att lysa upp hela din himmel. jag kunde inte andas för oss båda två och det slutade alltid med att du ströp mig. så länge som du hade det bra var allting okej. då kunde världen gå vidare. så varför lyckas jag själv aldrig gå vidare om jag nu hatade dig, för att du älskade mig?

"Julia. Mjölkvit. Du är med mig vart jag än går. Snart kommer jag hem. Då ska vi vandra tillsammans."