Nu saktar allt in,
mina ljud blir som sången av fåglars kvitter.
Mina rörelser blir avtryck från igår.
Mina sinnen
dock knivskarpa som den vassaste egg.

Tiden som rörde på sig
har plötsligt stannat.

I zonen mellan rörelsen och stillheten
fångar min hud en kittlande smekning
som när grässtrået nuddar.

Vart befann du dig när jag
till sist stelnade?
Din hud andas fortfarande på mig
och jag ser dig i mig.

Men du är inte här,
inte här
där mitt hjärta stannar och bultar.

Avståndet som jag inte kan omfamna
växer,
alla dina ord
ekar som i den öppna skogen.

Likt fjärilen på väg ur sin puppa
rör sig åter mina lemmar sakta ur det
tätt slutna skalet.

Där ute under den blåa himlen
flyger jag bort.

Den tunna hinnan av dig som återstår
lämnar jag
där den svajar,
skört
i den vackraste av björkar.