Jag springer som en långdistanslöpare.
En ensam långdistanslöpare med långa ben och lätta steg i gruset.
Jag lyfter knappt på fötterna, bara drar ut steget som jag har sett att de gör på TV.
Hukande, smala och aldrig att de saktar farten, aldrig att de stannar upp.
Jag har en sten knuten i handen och blodets smak i munnen.
Under tungan.