När jag första gången såg henne visste jag inte vad jag såg. Det var i tisdags och jag diagonalade släpigt över korsningen Tomtebogatan/Birkagatan, med kvällsolen i ansiktet som täppte till hela backen upp mot Västmannagatan. Jag släppte ifrån mig ett smalt ögonkast över axeln medan jag passerade henne, och jag märkte att hon såg obestämt koncentrerad ut, där hon promenerade åt motsatt håll. Hennes ansikte låg alldeles stilla medan ögonen rörde på sig och jag vet inte varför, men hon verkade vandra snarare än att gå.
Det jag ifrån sidan såg var knappt något jag lade märkte till alls, möjligen ett vagt raster av något annat, av något som skymde som ett brus där jag gick, mellan trottoarkanten och den kommunala skräpbehållaren. Men det kunde lika gärna vara solen som satt sig i ögonen och suddat ut korsningen.

Hon ställde sig still men det var det fler som gjorde, ty vädret var nu sådant. Någon ung med gul keps slickade ivrigt på en svart glass, en annan ung alldeles nära pratade i en mobil om vädret och att hon köpt för små skor och inte visste om hon skulle byta för de var så snygga; hon vrickade på sina smala nakna underarmar med tunna ljusa hårstrån. En böjd grå kvinna gick torrt förbi som ett fjolårslöv, en vit liten ullig hund hoppade vid skorna.

Men hon, hon stod still på ett mer återhållet sätt, jag vet faktiskt inte, men hon hade gul kappa och rosa barbiehår som vilken popstar som helst i de här kvarteren, så jag vet faktiskt inte varför jag tyckte att hon verkade fokusera som ett djur, ja hon vädrade som ett djur, eller som en tjuv som inte vet att han betraktas genom titthålet på brottsoffrets dörr.

Morgonen därpå, i onsdags, är jag i tvättstugan. På dörren har någon tejpat upp en avriven rutad A4 och med svart tusch skrivit: "De Springer RÅTTORr i Tvättstugan. Se opp!!". Medan jag fyller maskinerna så sköljer en våg av kallt ifrån magens botten och upp via bröstbenet och ut mellan skulderbladen. Jag försöker samtidigt tänka: det är en spritalkis med delirium, eller en svartsynt ung som vill skämta. Bägge dessa slags lär bo i mitt område.
Medan jag tvättade så sköts min känsla av att vara betraktad av råttor bort av ouppsökta tankar på Leila K, jag mindes hennes rosa barbiehår och jag kom ihåg hennes femton år gamla filmsekvenser som jag för en månad sedan råkade upptäcka: hon bar på en alldeles särskild resning och en rock&roll-glöd som få ur hennes generation: ja kanske var hon den största, jag tror det.

Igår, en torsdag, diagonalade jag åter i korsningen Tomtebogatan/Birkagatan. Och även denna gång såg jag henne. Nu gick hon på trottoarkanten och nu nästan stannade jag och tittade på henne: hon gick rakryggad, och hennes rosa huvud guppade som en ros på en smal rak kropp, hennes ansikte var omsorgsfullt sminkat, blankt och som strålade det rostfärgat av solens snedställda sken, ögonen låg som två stora matta russin i ett skimrande fat.
Två meter från och snett bakom henne promenerade en man: han såg ut att vara betydligt äldre än henne, kanske sextio år, och han bar på flera obestämbara bylten; IKEA-påsar, pappkartonger, vitvaror. Han liksom skred fram, som en lastad flat båt på en stilla vietnamesisk flod.
Jag fick för mig att staden var ett landskap med diverse hinder att forcera eller undvika och att de här två människorna hade vandrat länge nu. Mannen drog ner en kepsskärm, lyfte upp ansiktet och vred det lite åt sidan, han ropade ett kort mjukt: "Leila, Leila!".