ni kan till och med gifta er,
det är okej
för jag var en gång lika lycklig med dig
som du nu är med henne

och jag vet precis vad du tänkte
när du såg kuvertet med sju foton av dig som barn
sexhundra dagar senare, så här i april

jag kunde inte med att slänga dem. två kort har jag däremot rivit itu. det är du skyldig mig. de har legat på samma plats i mitt rum sedan jag tog ned dem den där sensommardagen. du får göra vad du vill med dem, men snälla ge inte bort dem till någon annan. ta hand om din omgivning. be om förlåtelse, även om du inte bryr dig. alla behöver en omtanke, även jag. det kan förändra ett helt liv, det lovar jag dig. take care. //J.

men det är klart, att jag, fortfarande
hade offrat allt, för dig men inte nu, egentligen
har kommit bort från att bete mig som ett barn
som bara sover och gråter bort hela dagarna

kan inte ens förklara
hur det kändes när du gjorde allt det där
för ju kyligare du var desto mer brände det i mig

och hur ska jag kunna förklara
när du alltid låtsas som om du inte hör mina böner
vi tror ju inte ens på gud, du och jag

jag vet inte vad hon ser hos dig
däremot vad du såg i mig
en förmåga att leva i oändlig sorg
över nästan ingenting

och jag har förståelse för dina begränsningar
men du sa en gång att du hade offrat allt för mig

"du behöver inte skämmas för att du har ont
jag förstår att du sörjer tungt, alldeles för ofta
men släpp det snart, inte för min skull, utan för din."

men älskling, åh, det släpper ju
kolla då, se på mig, nu när jag äntligen släpper dig