Det bor en vrede i mig. Jag dammtorkar bland böckerna, hittar en instucken lapp i Flickan med sagohåret, den är handskriven och det är en hjärtskärande förhoppning om att jag borde stanna hemma någon gång åtminstone ibland, ty jag har en liten katt. Ja, jag hade en liten katt - för tjugo år sedan och jag blir kvar på knä en stund vid nedersta hyllan, ty jag vet, för första gången, denna tiden, dessa år, att det kostar på att resa mig upp, eftersom man håller på att tugga i sig det sista av mina bästa år - döden har kommit för att ta några mått, med precision och spelad måfå. Ledvätskan i mina knän börjar stelna, men jag ställer mig upp (trettio år till?) och går till köksbordet. Jag läser nekrologerna om de förträffliga döda. En gång kunde jag inte gå men jag kunde cykla, jag ramlade oavbrutet då jag gick, men cykla kunde jag, från Vasaparken, och sedan vaknade jag vid Djurgårdsbrunnsviken klockan 05.12 av att mitt ansikte var blött och att det regnade ett mycket fint regn på resten av mig, det var sommar. Jag har en halvt vansinnig fru. Jag blir inte klok på vad slags hål hon sitter på, ibland blir hon bara sitt prat, helt borta. Hon ska förresten ha sista ordet, men det ska ju jag med, så det jämnar ut sig, det blir tyst. Tyst så där som när det frasar av skinnet mellan fingrarna.

Igår växte det till tornado i mig. Det vällde i mig - av lava - mellan zink och linoleum och potatisskal: jag blev tvungen att ställa mig på tårna och trycka det tillbaka. Jag vet inte, men allt tyder på att det var den gamla vanliga mellan öronen sittande dumheten som retade mig, jämte oförmågan till att lämna ett tydligt besked, ett svar; ett annat än mummel och leenden och knäna ihop och huvudet på sned, fan. Man säger att precis allt är projektion, men vid Gud jag svär det var inte jag det var hon, det var hon som avskydde. Jag är bara arg. Och javisst, inte heller jag är frikopplad från min historia, min sociologi, min geografi - jag vet varför jag reagerar så starkt på undanglidanden. I min spädaste ungdom övergavs jag utan ett ord av bägge mina föräldrar. Så nu vet du det, Hildur, jag ville bara nämna det, det är inget konstig, eller ovanligt, eller ens något jag tycker någon borde ha gjort något annorlunda med, jag vill inte ha någon ömkan, okay Hildur kanske en filt. Och du, en kopp varmt när du ändå är igång. Det bor en vrede i mig. Jag dammtorkar bland böckerna, hittar en instucken lapp i Kurt Salomonsons Flickan med sagohåret. Där står skrivet något om att jag en gång hade en katt som jag inte skötte, och jag begriper nu att hon som skrev lappen var orolig för djuret och fin och människa. Nej nu åker jag, med eller utan kompass, jag åker ändå, jag åker, jag åker ändå, ty även en fattig -