molnen separerar de tungor som flyter på ytan,
slagen är kolossal i sin eget grepp och nyttjar
min kvarvarande tanke om fred.

det är berusande att se hjärtat blöda,
det är fantasin som målar ensamma färger och
visar vägen till frånvaron.

du har redan sett vokalerna flyga genom skimmer,
du har märkt hur bekräftelsen fyller tomrum
och kvar blir frågan i dess linda.

varför tror du att jag är ensam?

bara för att jag väljer egen väg,
för att jag kikar försiktigt i nyckelhålet
och dansar min egen vals.

har redan sett kärleken smutsas genom filtrerade galler
av jord och andefattig näring,
märkt hur jordaxeln skönjar slumrande dagar medan
tristessen hyllas av mörkret.

den är aldrig så enkelt,
även om du bara finner ensam bokstav på arket,
aldrig så simpelt,
att vyn granskar osanningar i dess ögonvita.

frågan blir kvar i dess linda,

varför tror du att jag är ensam?