Du stirrade i taket.
Ingenting ovanligt i det,
om det inte varit för en liten egenhet:

Den att du låg kvar
Med blicken mot ditt tak
Som förlamad,
i två dagar.

Och satan vad du önskar:
Att kraften aldrig försvann.
Att ångesten gick att operera.
Att förlamningens inälvor rycktes ut.

Eller kanske allra helst,
att allting bara tog slut.