vi har stått där förut,
sett ansiktet fråntas stjärnbilden av hopp
och blåst vindar av Norrskenets vackra.

Medan kylan minner om dåtid,
kan vi nakna ligga kvar och låta kropparna
visa att matematiken har fel.

vi har stått där förut,
älskat vid ruinens brant och känt att
vi låter det okontrollerat anlända.

Varför kommer sällan finna sitt svar
och det spelar egentligen ingen roll,
vill bara älska utan filter,
vi vet ändå inte,
vad som kommer att hända

och där,
har vi aldrig stått förut.